I alla tider har olika subkulturer bråkat med varandra. Först var det romarna mot alla andra, sedan swingpjattarna mot nalensnajdarna, modsen mot raggarna, hippies mot raggare och på 80-talet synthare mot hårdrockare. Syntharna försvann nästan på 90-talet, så man kan säga att hårdrockarna gick segrande ur striden.

Men snart dök en ny fiende upp, som karaktäriserades av breakdance, graffitti, rap och baggy hip hop mode. Just det, vi pratar om hiphopparna. Frågan är vilken grupp som egentligen blev mest provocerad av den andra. Hip hoppen upplevdes som väldigt ny när den kom till Sverige, och provocerade fler än bara metalheads. Å andra sidan hade hårdrockarna långt hår, och lyssnade på sångare som sjöng i falsett. Det provocerade hip hopparna, vars kultur är väldigt macho.

Den här konflikten kan, för att prata hip hop språk, kännas lite played out idag. Hip hopparna och hårdrockarna blev till slut vänner. I USA började man korsa rap och metal redan på 80-talet, men i Sverige tog det längre tid. När Pharrell Williams bekände sin kärlek till Puddle of Mudd i en intervju i den svenska musiktidningen Sonic för snart tio år sedan höjde nog många läsare ett ögonbryn. Vid den tiden hade ändå band som Limp Bizkit rönt stora framgångar även i vårt avlånga land.